Vi fortsatte söderut från Baku ner till Iran. Många hade ifrågasatt varför vi skulle åka till Iran men jag måste säga att jag på inget sätt ångrar det. Det är ett intressant land att få en inblick i med annorlunda värderingar och lagar än vi är vana vid. Det som främst etsats fast i mitt minne är dock gästfriheten. Jag har varit i mer än hundra länder och i dem träffat massor med underbara människor genom åren men ingenstans har jag stött på ett folk som kommer i närheten Iranier när det gäller gästfrihet. Var gång vi stannade motorcyklarna blev vi inbjudna i hem för att äta eller bo med familjer och de verkade genuint ledsna de gånger vi ödmjukt tackade nej. Ett underbart folk.
Fortsättning...
Samtidigt finns det utan tvivel delar av det Iranska samhället som starkt kontrasterar vad jag tycker är rätt och riktigt. Kontakten mellan män och kvinnor är begränsad, bussar är segregerade, kvinnor tvingas bära slöja utanför hemmet etc. etc. Det är svårt att på några få veckor förstå ett land och dess invånare. Det verkar som om de flesta är missnöjda med det nuvarande styret men om det är majoriteten eller inte är svårt att svara på. Dessutom är det främst de regimkritiska som tar kontakt och pratar med utlänningar. Det kändes dock som om de flesta inte är nöjda. Gällande konflikten med omvärlden och USA i synnerhet kommenterade en ung man, ”The problem is that the US is being run by a stubborn old fool and so is our contry, neither will back down out of principle. The world will be a better place when they step down.” Nu har den ena envisa gamla gubben förlorat makten och kanske får vi snart se samma sak hända den andra. Jag hoppas innerligt att den unge mannen hade rätt och att det är en bättre värld som då väntar.
Efter en massa tull-strul, som vanligt, lämnade vi Iran bakom oss en kväll ombord på ytterligare en färja. Vi var de enda passagerarna då färjan främst användes för att köra begagnade bilar från Dubai till Iran. När vi lade oss för att sova på en varsin soffa hade vi ett dammigt syd-Iran utanför fönstret, låga sandfärgade byggnader. När vi vaknade upp dagen efter var det en helt annan syn som mötte oss, skinande, blanka skyskrapor som sträckte sig mot himlen så långt ögat kunde nå. Som att vakna upp till en helt annan verklighet.
På många sätt var det just var vi gjort. Vi somnade i ett land som sätter sig upp mot USA:s maktfullkomlighet och det västerländska systemet och vaknade upp i ett land som visserligen försöker vidhålla sin egna identitet men som välkomnar allt västerländskt. Men det var mer än så. Vi somnade som kompanjoner, följeslagare, i ett land som var en del av vårt äventyr och vaknade upp som två vänner på väg att separeras i ett land vi endast befann oss i för att skiljas åt.
Ett par dagar senare, i början av december 2007, flög Gustav hem.
/Marcus Berneström
