Dagen efter begav vi oss norrut, till Svaneita, det område som Ryssarna nyligen invaderade. Vi körde med poliseskort upp och ner för underbart vackra berg, genom pittoreska byar och leriga stigar. En natt spenderade vi hemma hos en familj boende i ”Europas högst belägna by”. Klart fascinerande by, nästan helt avskärmad från omvärlden. Den ca 12-åriga dotterns enda direktkontakt med omvärlden var en rysk motsvarighet till Mtv, inte direkt rumsren sådan. Den natten blev det lite många skålar med värdarna och det kändes i kroppen dagen efter då vi manövrerade ner för leriga branter, genom vattendrag och längs stup. Det var första dagen av mer teknisk körning.
Fortsättning...
Nästa stop var Tbilisi, huvudstaden i Georgien. En charmig stad där jag spenderade kvällarna med att lära känna lokalbefolkningen och personal från FNs kontor. Gustav var dessvärre ledsen mest hela tiden då han saknade Kina och spenderad nästan all tid framför en dator så de kunde chatta.
Efter Tbilisi väntade gränsövergången till Azerbaijan. Då vi hade alla papper i ordning förväntade vi oss inga problem. Så fel vi hade. Det tog oss nästan en vecka att ta oss in i landet. I korthet handlade det om att vi vägrade muta tjänstemännen som svarade med att inte släppa in oss. Till slut lyckades vår kontakt på UNICEF i Azerbaijan att få vice premiärministern att faxa gränsen och då blev det en helt ny inställning och vips var vi inne.
Det tog oss en dag att köra till UNICEF i Baku, Azerbaijans huvudstad. Väl där visade de oss till lägenheten vi hyrt och hjälpte oss bli hemmastadda. Personalen var underbar och gjorde allt de kunde för att tillmötesgå oss. Vi gjorde å vår sida allt vi kunde för att förse dem med material, uppskattning och till viss del hjälp med potentiella sponsorer. Våra fem veckor tillsammans med dem var väldigt intressanta och givande. Tyvärr föll Gustav in i en depression under vår tid i Baku och beslöt sig slutligen för att han inte skulle fullfölja resan. Dels saknade han Kina allt för starkt och dels vägrade hans fot att läka som den skulle. Vi bestämde att han skulle följa med genom Iran och att vi skulle lägga om rutten så att han kunde åka hem från Dubai, en stad vi egentligen inte planerat åka till. Det var med stor sorg jag hörde att han inte skulle fortsätta men samtidigt förstod jag honom. Han hade hittat en förträfflig kvinna som han absolut inte ville förlora.
Vi fortsatte söderut från Baku ner till Iran. Många hade ifrågasatt varför vi skulle åka till Iran men jag måste säga att jag på inget sätt ångrar det. Det är ett intressant land att få en inblick i med annorlunda värderingar och lagar än vi är vana vid. Det som främst etsats fast i mitt minne är dock gästfriheten. Jag har varit i mer än hundra länder och i dem träffat massor med underbara människor genom åren men ingenstans har jag stött på ett folk som kommer i närheten Iranier när det gäller gästfrihet. Var gång vi stannade motorcyklarna blev vi inbjudna i hem för att äta eller bo med familjer och de verkade genuint ledsna de gånger vi ödmjukt tackade nej. Ett underbart folk.
/Marcus Berneström
Fortsättning följer....
/Redaktionen
