Dagen efter körde vi västerut och köpte kameror att montera på hjälmar och motorcyklarna. Sedan satte vi av österut, äntligen på den kurs vi ska följa en lång tid framöver. Vi körde genom Tyskland, Tjeckien och Ungern, en fasansfull del av resan då det konstant regnade eller snöade, var kallt och mycket blåsigt. Jag tyckte det var förfärligt men det måste varit än värre för Gustav som inte hade handtagsvärmare. Trots att vi stannade ofta för att värma oss körde vi en dag över 1600 km. Vi genomled för vi hade bråttom till Budapest där vår tidigare följeslagare Erik skulle gifta sig och KTM hade ett stort event vi skulle medverka i.
Budapest är en trevlig stad och vi stannade nästan tre veckor. Första veckan spenderade vi på Hungaroring, Budapests F1-bana, där KTM höll sitt event. Vi hade möjlighet att träffa ett flertal herrar som kört jorden runt eller andra långa resor och fick med oss en hel del tips och råd. Vi träffade även alla KTM professionella förare, galna finnar och massor med andra roliga människor. Andra veckan gifte sig min bäste vän Erik med sin underbara fru Szilvia vilket gav mig en chans att träffa lite av mina vänner igen. Tredje veckan fixade vi lite småsaker på hojarna, ”tejpade” lådorna med sponsorers namn etc. samt att Gustavs flickvän stannade kvar. Gustav blev nämligen kär under planeringsfasen och det tog hårt på honom att vara ifrån sin flickvän, Kina. Hon skulle ha följt med oss till Ukraina men kände att hon blev ett hinder och höll Gustav från att fullfölja sin dröm och bestämde sig därför att åka hem. Vi trodde alla, även jag, att det var rätt beslut men Gustav var förkrossad.
Från Budapest körde vi vidare till Rumänien där vi stötte på den första riktigt tydliga fattigdomen på vår resa. En sen kväll i östra Rumänien beslöt vi oss på att ta in på det enda hotellet vi sett i området, trots att vi egentligen inte kände att vi hade råd men vi var för trötta för att leta vidare. Det visade sig vara ett lyckokast. Hotellets ägare, Emil, hade bott och arbetat en period i Sverige och var väldigt gästvänlig. Han visade oss runt i området, hur de försörjde sig, berättade att hans dröm var att driva ett barnhem och tog med oss till en familj han försökte hjälpa.
När vi kom dit var de vuxna ute och arbetade och endast två unga barn var hemma. De levde under förfärande villkor. Huset saknade fönster, el och värmekälla. Tak och väggar var mögliga. Barnen var väldigt smutsiga och tillbakadragna. Upplevelsen påverkade oss starkt. Efter en stund kom fadern hem. Han var gästvänlig och förvånansvärt glad. Han skämdes och försökte gömma undan det av mögel gröna brödet. Ett par dagar senare återvände vi med en stor säck ris och en kartong med konserverad tonfisk. Vi har även försökt hjälpa Emil med att få fler att stödja honom i hans försök att hjälpa. Det känns som att man vill göra så mycket mer. Hela upplevelsen fick oss att ifrågasätta vad vi själva höll på med. Kanske borde vi lägga ner vår resa och ge pengarna till familjen istället. Emil uppmuntrade oss dock och sa att vad vi försökte att göra, nå ut till fler människor, var viktigt och att vi borde fortsätta. När vi lämnade Emil och hans fru bjöd de oss på hela vår vistelse! Ett underbart par.
Efter Rumänien fortsatte vi in i Moldavien. För varje land blev bilarna färre och hästarna fler. I Moldavien var de överallt. Vi körde genom landet och när vi närmade oss en region där det skulle finnas en utbrytarregion bestämde vi oss för att köra en liten bit längre och sedan tälta. Vi körde dock för långt och plötsligt när vi kom runt en kurva körde vi förbi en mängd tungt beväpnade militärer, vi hade av misstag kört fram till ”gränsen” till Transnistria. Det blev vår första ”spännande” gränsövergång.
/Marcus Berneström
Missade du del 1? läs den här!
Fortsättning följer....
/Redaktionen
