Nu var det dags, med Watercrosstävlingen ”Pite WaterX sthlm” i Stockholm i mitten på september 2007 avklarad var det så dags att bege sig mot Kiruna för upplösningen på The Unholy Journey.
Tänk på att den här resan gjordes under 2007
Med den ödesmättade känslan av att inget efter detta skulle bli sig likt satte sig jag (Olov NINE Johansson), Jon fattijon Stenvall, Kristoffer Krisse Öhman och Henrik Huliganen Gottwall oss i Fiat Ducaton och stämplade fullt mot Kiruna, Göteborg, Amsterdam och Evig ära.
STHLM Watercross foto: Jens Ökvist
Veckor av förberedelser var klara, vädergudarna hade tillbetts, Mr Murphy förbannats och alla tänkbara variabler samt oväntade problem gåtts igenom, tror ni för den skull att vi klarade oss, läs och se…
Att angöra en fiddy
Att köra fort med en fiddy är inte lätt, att köra riktigt jävla fort är ännu svårare så det var mycket jobb med att få hojen gångbar för de farter som var tänkta.
Med en beräknad snitthastighet av 83 km i timmen i 21 timmar (ja det är helt sjukt för att vara fiddy!) räknade vi med att två oljebyten samt bensinstopp och säkert några oväntade händelser kunna ha en chans att klara sträckan Kiruna – Göteborg på under 24 timmar.
Mycket satt i drevningen samt att få hojen att rulla så lätt som möjligt, Tillsammans med Emgeve i Malå gjordes genomgående undersökning av däcktyper, mönster, bredd, profil m.m. för att hitta lämpliga kandidater och så småningom började vi tillsammans med ett antal väldigt udda drevkombinationer hitta rätt. Vi fick fräsa och svarva om 4-5 drev för att ens kunna monteras på en fiddy då många av de delar vi satte på hojen inte alls var anpassade för det.
Och vad kan man förvänta sig; en fiddy är inte byggd för att gå 110+km/tim verklig fart.
Så medan hojen var hos Fiddygurun Pontus i Lycksele kom vi närmare sanningen gällande däck, drevning, motorn inställningar samt värme och det enda vi egentligen hade emot oss lika mkt som med oss var utetemperaturen.
5-10 grader Celsius hade varit optimalt för körningen så planen var att köra i slutet på augusti.
Nu blev detta ändrat med watercrosstävlingen Pite WaterX som gick i Sthlm i mitten på september och The Unholy Journey fick vänta tills i slutet på månaden.
De fyra gringos satte sig så i Fiat Ducaton för att färdas ?????? mil innan vi skulle se ”hemma” igen.
Kiruna and beyond
Vi rullade ut ur Skellefteå sent på fredagskvällen 28 september och stämplade fullt mot Kiruna. Med Krisse vid spakarna och en minibuss med vrålande högprestanda som gick hundra på varje växel av den sexväxlade lådan är det lätt räkna ut toppfarten.
Jag la mig att sova i skåpet inför den stundande körningen som skulle bli allt annat än trevlig, men det blev inte så mycket sömn; snacka om att man flög inne i skåpet!
Liggandes i Jons tältsäng med för mjuka fjädrar blev det som en studsmatta när bilen gick upp ur försänkningar i vägen.
En gång blev jag rent airbourne och hade väl en hängtid på en sekund under min färd upp mot taket och tillbaks ner i sängen. Innan jag visste ordet av hade jag somnat och grabbarna grus bjudit bussen stumt till Kiruna.
Nu kommer det där med temperaturen, dom öppnar sidodörren och det första som slår mig är en ISKALL ytterluft som borrar sig in i min sovsäck och direkt söker sig mot min stackars ännu-ej-vinterhärdade-ryggrad. Försöker sömndrucken leta skydd med hjälp av det extratäcke som lyckats smita under någon av luftfärderna men mot denna kyla fanns inget skydd, Mr Murphy har kallat kung Bore till sin hjälp och gissa om han fick den.
-5 grader Celsius visar termometern!
Hämtar fiddys hos snakepit.se
Hoppar ut och hinner inte mer än börja på en sista koll för att se så grejerna var i ordning så ser vi den första polisbilen köra förbi några hundra meter bort. Vi förstod först ingenting men kom snart på att det ju faktiskt var helgnatt så en viss polisiär närvaro i Kiruna innerstad bara var naturlig.
Ja vad göra, det var nu eller aldrig!
Kl. 05:00 går starten vid ”Välkommen till Kiruna” skylten och med mer kläder än en polarforskare ute under en arktisk orkan går jag iväg med full fart.
Vilken känsla, äntligen på väg. Nästan ett år efter idén var nu kugghjulen satta i rörelse och jag skulle bara till Göteborg innan kl. slog 05:00 söndag morgon.
Hojen går som ett skott och stabiliteten är precis allt man kan önska ur en fiddy och lite till.
U got to pay to play
Så dånar jag på efter vägen med inget annat än ett stort leende på läpparna och 160 mil framför mig. Vi tar oss snabbt de första milen och med ett försprång på någon minut har jag grabbarna grus jagandes för att hinna ikapp.
I ett kurvigt parti av vägen slår så Mr Murphy till; flera hundra meter fram står två tjädrar på min sida av vägen och ser inte annat än helt vägmorbida ut (som dom alltid gör) med en blick som bara säger måste-springa-in-i-nästa-fordon-som-passerar.
Vilket är självklart är jag och min fiddy från helvetet!
Jag går ut mot vägens mitt när jag närmar mig men just före jag skall passera sätter dom in sin kamikazeattack och flyger villt flaxandes över vägen. Den ena i huvudhöjd så jag få ducka samt väja åt vänster för att inte få ett stycke tjäder rakt i bröstkorgen i 80 km/tim.
Den andra var smartare och gick i däckhöjd, när jag väjer för den första tar kamikazefågel nr 2 rakt i mitt fotstöd på framgaffeln.
Det blir några kraftiga vobblingar innan jag får fiddyn på rätt köl, den turliga kombinationen av lång hjulbas, bra däck, lagom starka fästen och liten vikt på tjädern gjorde att situationen kunde redas ut.
Det vänstra fotstödet ser dock allt annat än bra ut och sitter bara fast i ett skruvfäste.
Av bara ilskan fortsätter jag köra men känner efter ca 30 minuter att det börjar bli kallt, Riktigt kallt. På vintern har jag kört de senaste fem åren kört skotrarna utan handtagsvärmare (fråga inte varför) och har man blivit något så är det härdad.
Första tankningen
Detta var dock helt annars då man sitter helt still utan möjlighet till runtgående kroppsvärme genom blodet.
Det blir kallare och kallare, efter 10 min till då vi kommer in mot Gällivare är ett första stopp ofrånkomligt. Händerna är som stora djupfrysta klumpar och då jag slog dem i styret kändes ingenting. Känsel var borta till ovanför handlederna så det var fort in i bussen och blåsa fläktarna.
Chefmekarna kollade hojen med kedjesträckning, tankning och annat så vi var fit for fight fem minuter senare.
Med nyfunnen känsel i händerna, tvåan ipettad och en sol som lovade varmare temperatur puttade dom igång mig och vi var iväg igen.
Full gas!
Nu började körningen flyta, solen kröp sakta upp över horisonten och med den värmen.
Ni vet den där känslan av att man är in i märgen frusen, allt känns tungt och vemodigt.
Så kommer sakta värmen och man blir mjukare i kroppen och humöret stiger hela tiden.
Jag forcerade en grymt tjock dimma vid kraftstationen vid Jokkmokk och efter det hade vi fritt fram. Nu gällde full gas för att tillryggalägga distans mellan oss och Kiruna på vägen neråt. Vi hade dock ett problem som började komma fram; bränsleåtgången.
Hojen tog med sitt höga effektuttag litern/milen trots den höga drevningen och tankningarna var oroväckande tätt inpå varandra. Det gick rätt så bra då vi körde flygande tankningar med småflaskor. Detta innebar att jag körde till tanken var i stort sett tom, sedan la sig bilen bredvid och gav mig flaskor med pipkork innehållande bensin. Bara att klämma i två st. och sedan vidare. Problemet låg i tankens storlek. 2.5 liter är inte mkt att hurra över men vad göra, framåt skulle vi.
Dansk version av vägkonstverk
Flyger förbi Polcirkeln och jag viker in för att göra en burn under skylten sedan vidare igen.
Genom Slagnäs dånar vi för att sedan hamna mitt i en vägomläggning som inte var av denna värld. Ett fiddyframdäck med slicksmönster och bredd som ett cykeldäck tog ner hastigheten till nästan noll några kilometer. Det var full kamp för att hålla fiddyn på vägen men tillslut var vi igenom.
Vidare mot Arvidsjaur och dammade in i den stora rondellen som leder vidare mot Storuman och Östersund. Snacka om att hojens stabilitet gav en falsk trygghet i det läget; kom in i rondellen i hög fart med en lätt feldosering inåt och skulle ut första höger så kurvan skulle tas i två steg. Framgaffeln niger i ingången lätt så jag får släppa upp lite för att komma ut rätt och kunna ta fart nerför genom den svepande kurvan vidare.
”Ta det lugnt pressa inte för mkt, det är faktiskt en fiddy för banan” tänkte jag när jag kommit igenom.
Bussen var helt försvunnen då jag dragit genom rondellen med efterföljande kurvor i vad som kändes overkligt fort.
Dom jobbade sig efter tiotalet minuter ikapp och vi gjorde en till tankning.
Vägsträckan mellan Arvidsjaur och Storuman är otroligt fin så körningen flöt här på bra men som tidigare direkt jag kunde hålla fullt hela tiden och ligga på 110-120 km/h verklig fart blev bränsleförbrukningen väldigt hög.
Vaknar i Kiruna
Värme ger värme…
Så dånade vi genom Storuman med solen lysande på en klar himmel och vek vidare mot Vilhelmina. Problemen hade maskinellt varit obefintliga men med stigande utetemperatur steg väldigt sakta men säkert motortempen och det var inte så mkt göra.
Vi stannade för oljebyte efter Vilhelmina och skicket på oljan var väldigt bra, dock var den stigande motortempen ett orosmoln och vi började felsöka maskinen utan framgång.
Med do-or-die inställningen var det dock inte mer än att sätta sig på hojen och stämpla vidare med ny olja och åtdragna muttrar samt sträckt kedja.
Först hade motortempen legat relativt stadigt på 80-90 grader Celsius men letade sig nu över 100 och längre än så gick inte givaren för motortemp.
Full gas var mottot så det fick bära eller brista!
Med den varmare luften blev bränsleblandningen till motorn fetare och fetare vilket gav ett litet effekttapp men det gav lite lägre temp så det var inte helt av ondo.
Nu hade vi börjat komma oss neråt i landet men det började uppdagas att vi kanske inte skulle klara detta p.g.a. bränsleförbrukningen. De andra hade stora problem hinna ikapp efter att vi gjort ett tankstopp helt stilla då de fick fylla alla småflaskor igen och sedan jaga ikapp mig. Men med några minuters försprång i så hög fart var det allt annat än lätt hinna ikapp innan jag började få slut på den första tanken och det var dags för påfyllning i fart.
Med tio timmar körda hade vi hunnit ungefär 60 mil och blåste förbi Dorotea vidare mot Hoting.
Mekning i Danmark
Racets upplösning
Med 11 timmar körda och en motortemp som i tre timmar legat långt över 100grader kommer vi in i Strömsund och jag får se racet som förlorat för denna gång. Vi hade 89 mil kvar och 13 timmar tillgodo. Det var dock mycket av nattkörning framför oss och då skulle inte samma fart kunna hållas.
Efter en snabb genomgång av körningen och ett möte om vi skulle fortsätta så beslöt vi att nu var vadet över för denna gång, stoltheten fick med en klump i halsen sväljas och sikta mot nya äventyr.
Så bent-but-not-broken siktade vi nu mot Amsterdam och kommande körning i staden och inomhusskateparken.
Folkes Bil hade samtidigt sin höstmarknad i Strömsund så efter ett kort stopp hos Fredrik stämplade vi vidare och med rask takt kom vi neråt i landet. På natten mot söndag kom vi in i Göteborg och hämtade hos snakepit.se två Taipan att tillsammans med 140cc Boomslanghårdrockutahelvetehojen bringa massiv fiddyterror över Amsterdam.
Kontoret
”Mot Sherwoodskogen!”
Så invaderade vi Danmark stämplandes fullt med fiddysarna på rastplatser och annat.
Vilken entré vi gjorde på första rastplatsen; jag dånandes ut ur bussen med gashäng och för lös koppling så jag fick inte stopp på hojen, körde halvt över fattijon som inte fick igång sin p.g.a. lös bränsleslang. Sen skuttade den igång med hysteriska övervarv och det blev chefmek direkt. Vi styrde om slangar och lite filning av gäng så var vi igång igen. Snabbt blev det folksamling så vi got-da-fuck-out fort då föreståndarinnan för haket kom i full fart med bestämda steg mot bussen.
Danskarna…vad ska man säga, på en annan rastplats var något typ av vägkonstverk uppställt i form av en gigantisk toalett i plåt. Mer än en person hade skitit i denna så den såg allt annat än fräsch ut…
Vidare genom Tyskland utan större missöden, ja kanske att Huliganen fick den geniala idén att stanna mitt på vad han trodde var en P-ficka men i själva verket var en avtagsväg från Autobahn (trötthet kan göra mycket med en)!
Framme I Amsterdam mitt i natten börjar äventyret att hitta till ”Amsterdam Cribs” som var vårat hak den kommande veckan. Efter 2357 resor inne bland cykelvägar och enkelriktade gator hittade vi äntligen stället och lämnade av Fattijon och Krisse. Med huliganen vilt viftandes med kartan siktade vi nu mot Ajax fotbollsstadion 15km bort som vi enligt hörsägen hade både billig och bevakad parkering, nu gällde bara att hitta dit!
Plan A: Köra till Ajaxstadion och därifrån direkt med hojarna via E-Ring10 (eller vad den hette men tro mig den var fet) sikta tillbaka mot innerstaden.
Plan B: ta oss levande tillbaka till the cribs med fiddysarna
Plan C: ta oss levande någonstans!
Ja Amsterdam, dom kan få till det. Det fanns 9 parkeringskomplex men bara ett tog bilar över 2.40m!
Det var morgon och ljust innan vi väl var där så med trafiken på A-Ring var det inte ens att tänka på att ta den enkla vägen tillbaka till innerstan.
Medan jag letade efter en väg ut från parkeringskomplexet under Ajaxstadion blev Huliganen så less att han pissade i en flaska som blev kvar i bussen. Någon men vi ska inte nämna några namn var senare (extremt) nära att dricka ur den men det kunde avvärjas i sista stund.
NINE och Huliganen utanför Ajaxstadion
What happens in Amsterdam stays in Amsterdam
Med varsin fiddy i högsta hugg brände vi iväg med ”Amsterdam Cribs” och Red Light District (RLD) som mål. Utan aning, utan sömn och utan minsta tanke på polisen siktade vi mot ingenmansland och kom via en velodromdörr ut från AJAX fotbollsstadion. Gissa om folk tittade på oss då vi dånade fram med fiddysarna på väg mot RLD och ”Amsterdam Cribs”.
Mitt i stan börjar vi fråga folk och jag ska bara säga en sak,
är ni i Amsterdam och ska ha tag i tjejer gör såhär;
1. Tjacka en hårdrocksfiddy från snakepit.se som går och lever om uta' helvete.
2. Kitta fiddyn med motardgrejer
3. Dra på ett THOR-ställ
Skaffa en karta över Amsterdam innerstad och börja fråga om vägen genom stan så kommer ni få ett leende och perfekt engelska tillbaka, så trevligt folk har jag inte varit med om på väldigt, väldigt länge.
Med en drevning så hög att Mount Everest skulle respektera den var det finlir som gällde, varje raksträcka som gavs lät jag 140cc rotorkittad högkomp sjunga ut
men det blev aldrig mer än trean som gick i…
Huliganen som satt på 125an bjöd stumt med fulla varv på fyran hela tiden för att hänga med så motorn går sinnessjukt!
Vi gasade vidare och frågade några kilometer senare ägaren av en däckshop efter vägen, blev sedan ikappkörda av två moppar med yngre killar som frågade vad jag skulle ha för hojen, dem hade aldrig sett något liknande och efter en provkörning var vi fast. Då jag för 134 gången sa att den inte var till salu gav dem sig tillslut så vi kunde bränna vidare.
Väl framme hade vi fått fel nyckel av fattijon så vi fick stå och vänta tills någon gick ut för att komma in, väl inne ligger fatti och sover på golvet med ALLA pengarna till hyran för veckan liggandes på fönsterkarmen i samlingsrummet!
NINE och Huliganens rum
Vi börjar festa till direkt och någonstans mitt i alltihopa slocknar fatti och krisse så det blir jag och Huliganen kvar med Amsterdam för oss själva.
Får så för mig att jävlas med Huliganen så jag tar de kalsingar jag haft under Kiruna – Göteborgracet på mig och börjar vifta pandemonium runtomkring mig. Huliganen sitter ovetandes vid laptopen och poppar musiken då kalsingarna viner genom luften. På något oförklarligt sätt tar dem luft och vecklar ut sig så dem landar klockrent över huvudet på honom som att man hade dragit dit dem!
Med ett skräckens tjut flyger han upp och nu är det bråda tider.
Killen tar kalsingarna och häller massa sprit i dom, jag fattar att det är springa-som-fan som gäller nu så jag stämplar iväg men vart ska jag, trapporna är så små att skulle jag kunna undkomma genom dem skulle jag i förväg ha smetat in mig i vaselin och tränat dykning från 10meterstrampolinen.
Det finns ingen utväg!
In hos fatti och krisse, hinner just få igen dörren då Henke kommer efter och ska ha upp den.
När jag inser att jag snart kommer få mina egna kalsingar innehållande 103% rövsvett och sprit kommer ett ”helvete det här går åt helvete!” skrik ur mig.
Just som jag skriker detta ser jag fatti öppna ett öga, tre sekunder senare kopplar det för honom; han tror det är inbrott i lägenheten!
Just som Huliganen får upp dörren får fatti ett fetspel, Han drar fram knytnävarna och spänner bringan samtidigt som han ger ut ett sådant avgrundsgorillavrål att King Kong själv hade backat!
Huliganen flyger bakåt vi blotta åsynen av fatti och det tar ca tio sekunder att återhämta oss från vad som hänt sedan brister vi alla tre ut gapskratt.
Nästa dag drog vi ut på äventyr med fiddysarna till bl.a. Stad de Amsterdam (torget), hamnen och skateparken som vi dominerade under två dagar med sjuka fester på kvällarna.
Men resten som ni vet, stannar i Amsterdam.
Place de Amsterdam
Vi var allihop nöjda med det vi lyckats prestera och till nästa gång hade vi mycket att göra annorlunda samt ändra i inställningar på fiddyn. Att köra 160 mil på 24 timmar anser jag är helt möjligt och trots att jag denna första körning inte klarade det kommer jag/vi att försöka igen.
Jag vill avsluta med att tacka alla de personer som gjorde denna resa möjlig, Alex och snakepit.se, Thor Ridewear, Scott racedept, Kenneth och Jon på Emgeve i Malå, Eric på Amsterdam Cribs, Steven Frölich och DCshoes, Fattijon, Krisse, Huliganen.
Rank Amsterdam
Topp
Eric på Amsterdam Cribs
fattis vrål
Spolningen på toaletten
Botten
Parkeringshushöjder
Parkeringsböter
Mc-poliser
Tjackpundare
I Maj kommer en ny resa till Amsterdam göras, lever vi fortfarande kommer den att gå till historien. Till dess över-ut.
Text: Olov Johansson
Foto: Foto från The Unholy Journey: Olov Johansson, Kristoffer Öhman, Jon Stenvall, Henrik Gottwall
Foto från Pite waterX sthlm: Jens Ökvist
